Att både äta kakan och ha den kvar: Skogspolitik som fungerade...ett tag

Balanspunkten mellan vårt gemensamma, statens, ansvar för naturbevarande vs privatpersoners existensvillkor är på väg att sättas.

En segdragen följetong har under de senaste fem åren utspelat sig i de svenska fjällnära skogarna och domstolarna. Markägarna i Jämtland och Västerbotten (där de flesta privata skogsägare med denna skogstyp finns) har vägrats både avverkningstillstånd och ersättning för att ha skogen kvar, så det blev trassel.

 TLDR, ta mig till sammanfattningen

Staten blev nog överumplad när de därför 2017 plötsligt började lämna in avverkningsansökningar för skogen, och tvingade staten att officiellt säga nej –och ge dem ersättning. För även om staten verkade ha tänkt sig att skogarna skulle bevaras fanns de inte med som något prioriterat område i statens miljömål Levande skogar, och därmed inte riktigt i budgeten heller**. Äta kakan och har den kvar-strategin alltså.
Dock resulterade det i ett dilemma som berör oss alla: Pengar som avsatts för att skydda skogar i hela Sverige koncentrerades plötsligt till de fjällnära skogarna, och andra områden lämnades oskyddade p.g.a pengabrist. 

Nu, 2019, pågår fortfarande överklaganden för att få klara, prjudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen.

 

Situationen kan alltså ses som ett lite svårlöst dilemma, som ställer privatpersoners –i grunden– ekonomiska levnadsvillkor mot en nationell vilja att bevara rika naturvärdes-skogar som de är. Vi får hoppas att en bra lösning hittas, för självklart vill vi ju både ha kvar de vackra skogarna och betala dem som vårdar dem för deras insatser.

Bakgrundsfakta
Dessa marker kom att klassas som nyckelbiotoper och sådana skogar är i teorin fortfarande tillåtna att bruka varför det inte betalas ut någon ersättning för det. I praktiken blir de dock obrukbara då ingen på "trämarknaden" vill köpa virke från skogar med den stämpeln –och skogsägaren står med en investeringskostad som aldrig får ge inkomst tillbaka.

Den första dom som gjorde klart att nyckelbiotopsklassade skogar i fjällnära läge faktiskt inte var okej att avverka var Änokdomen som kom 2015.

TLDR

 "What goes around, comes around"
De senaste åren har tagit oss till en punkt där en balans mellan folkets/statens intressen och privatpersoners existensvillkor inom skogsnäringen nu är på gång att skapas. Vi, allmänheten och staten, vill självklart bevara våra vackra skogar och vår vildmark. Och ingen individ borde ensam stå för den ekonomiska kostnaden det kan innebära.

Så nu när staten trots allt har prövat att inte betala bevarandekostnaden, har de hamnat i ett lite jobbigt läge när berörda privatpersoner plötsligt sett en möjlighet att få ersättning.
Tyvärr får vi alla lida för statens miss då de berörda skogsägarnas –troligtvis helt berättigade– ersättning (överklaganden pågår ännu 2019), kommer att tas ifrån pengapåsen som skulle gå till att skydda andra skogar viktiga att bevara i Sverige.

Bättre planering nästa gång, alltså.





** Att de inte är påtänkta i budgeten för skogsområdesbevarandat är min egen slutledning av det jag läst.